Den magsjuka hunden

Vi köper och slänger. Köper och slänger. Trots att vi vet att vår konsumtion sliter på naturen. Trots att vi vet att systemen läcker gifter. Trots att vi vet att resurserna är ändliga. (Skräp, s. 74)

Tunn och emellanåt nästan skrattlockande pga författaren Mattias Hagbergs sopmani är reportageboken Skräp både läsvärd och intressant, och framför allt tänkvärd. Han går verkligen inför det här. Och glad är jag för det, för det är inte många andra som gör det. Jag hoppas att den har boken har orsakat vågor. Det vore alltför skrämmande om den inte gjorde det. Men kanske inte förvånande.

Det är lite det som är Hagbergs poäng också: i det rena fina landet Sverige är vi så otroligt effektiva när det gäller att städa undan och göra sig av med sopor av vi inte tänker på att de finns, på att vi alstrar dem i stora – alltför stora – kvantiteter. Efter att vi släpper ner dem i sopnedkastet eller går ut med dem i tunnan vet vi inte var de blir av. Syns inte, finns inte. Om det ändå vore så väl. För skräpet finns kvar. Länge. Och det blir ett allt större problem. Inte bara för oss, utan för fattigare länder som Ghana och Kina, dit vi gärna skeppar vårt dåliga samvete.

I Skräp spårar Hagbergs sopor från sin egen diskbänk till Afrika. Han intervjuar folk och läser utredningar som visar att det stora problem som sopor utgör är välkänt – har känts till det i årtionden – men inget verkar hända. Vi har blivit alltmer effektiva på att ta hand om det – har till och med nästan gjort oss beroende ur energiutvinningssynpunkt – men med den takt vår konsumtion ökar, hinner vi ändå inte med ekorrhjulet, trots att nya tekniker och lösningar letas. Det är inte hållbart ur någon synvinkel. Som Mia Jameson, platschef på Sakab utanför Kumla, säger till Hagberg: ”Tänk dig en hund som är magsjuk. Hur botar man den hunden på bästa sätt? Genom att ta hand om avföringen eller genom att undersöka vad den stoppar i sig?” (s. 78)

Det är hög tid att ta tag i problemet. Vi kan inte fortsätta bygga sopberg, vare sig i Sverige eller undangömda i 3e världen. Men de ivriga samlarna som i välfärdens namn samlar på sig prylar likt myror till en stack känner på grund av vår väldigt effektiva undansmuggling knappt till vidden av problemet, ser inte myntets baksida. Vi är stolta bara vi återvinner; skänker vårt skräp så att det kan bli nytt. Effektivare vore att från början reducera vårt skräp; återanvändning tar mycket mindre resurser än återvinning. Och inte köpa på sig som om kriget kommer. Men är inte konsumtion ett tecken på välfärd? Kan man ha/uppleva välfärd utan konsumtion i stora mått? För många av oss finns där en tydlig koppling, Mattias Hagberg inkluderat. Det är det som är det fina med den här boken: han skriver in sig själv i problemet, visar att han är del av det liksom vi andra, men att han vill bättra sig, hjälpa till, dra färre står till skräpstacken. Det är hans strävan som lyfter boken och ett annars ganska tungt konstaterande om vår samtid.

Och visst finns det gott om saker vi kan tänka på som skulle göra en ganska stor skillnad för vår planet. Vår besatthet av ny teknik är en av de saker som i boken framstår som väldigt bisarr, liksom kasserandet av helt ok fungerande saker till förmån för nya snabbare/snyggare/mer spännande. Och matslöseriet, som jag skrivit om tidigare i inlägget om friganer som räddar fullt ätbar men förkastad mat ur containrar. Inte ska den behöva hamna där från första början. Och enligt Hagberg slänger vi runt 25% av livsmedelsinköpen utan att ha ätit dem. Det betyder att om du gör en helgshopping på fyra fulla kassar skulle du lika bra kunna gå direkt från bilen till sophuset med en av dem. Efter att ha läst Skräp förefaller våra vanor ytterst märkliga. Dags att kolla vad hunden stoppar i sig – och framför allt, hur mycket.

~ av eanie på 23 maj 2009.

2 svar to “Den magsjuka hunden”

  1. Väldigt relevant och tänkvärt inlägg. Tack för det! Det är så skönt att se att det är på väg att hända något riktigt sunt på den här fronten. Att tänka till före är en väldigt bra idé. Jag läste ett tips om att ha en lista där du skriver upp allt du får för dig att köpa. Om du fortfarande anser att du vill ha/behöver saken efter 30 dagar så är det fritt fram att köpa. Mycket blir aldrig köpt med denna approach. Att sälja en grej för varje du köper känns också som ett sunt sätt att tänka. Gillade inte loppis och second hand förut, men försöker lära mig. Det är ju helt vansinne att vi slänger prylar bara för att vi tröttnat på dem.

    Hurra för de föreningar i Göteborg som tog initiativet till en megaloppis i hela majorna. Att göra det lätt att köpa och sälja fungerande grejer av dina grannar under trevliga former är ett bra exempel på tänkande i rätt riktning. Även om vi borde stoppa överkonsumtionen innan den hamnar här.

  2. Ja, 30-dagars-buffert på köpande är en jättebra idé. Jag tror att man undviker många impulsköp (inte alltid de mest genomtänkta köpen) på det viset. + att man får längta lite. Att längta efter saker man verkligen vill ha är inte att underskatta. Lite som med att resan till hälften är planerandet och se-fram-emot-tiden före.
    Jag läste om megaloppisen i Majorna på ett par bloggar idag och såg ett YouTube-klipp hos EcoProfile, sicken grej! Skitsmart. Hoppas att det sprider sig.
    Jag har också haft lite svårt för begagnat och loppis (att köpa. säljer gärna =)), men jag övar. Det krävs mer tålamod, men så kan man åandra sidan hitta både riktigt fina gamla saker och göra fynd. Tänker man vintage istället för begagnat känns det också lite mer exklusivt =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: